Jaha då var det påsk då, firas inte här hemma idag direkt nämnvärt, barnen får varsitt påskägg, men nån påskmat blir det inte. Varken C eller S äter den så vi står i valet och kvalet mellan hemmagjord pizza och tacos, barnens egna val :) Elias firar med sin pappa och hans familj, gör ont att inte ha han här idag, men här är ju baksidan med att separera. Jag hoppas (och tror) han får det bra med dem idag hur ont det än gör i mamma hjärtat. Vi försöker få klart här i huset och det hjälper Kalle mig med vilket jag är tacksam för, annars är det just nu lite kyligt mellan oss, men det är väl svårt att komma i från nu i början gissar jag på.

Nä nu skall jag återgå till barnen ha en GLAD PÅSK på er alla!

Dagarna går så jäkla fort, ibland skulle man bara vilja stanna upp och dra i en broms men det funkar ju inte så. Dem sista 2 veckorna har gått i en rasande fart och vi har knappt vart hemma eller bara suttit ned. Igår började vi redan klockan 6 att börja rensa nere i källaren, mitt , ditt och slänga. Idag började jag redan klockan 5, kunde ändå inte sova. Idag får ju Kalle sin lägenhet, samtidgt som vi renoverar och fixar här i huset för att det nån gång skall bli klart, känns liksom som att man befinner sig i en bubbla. Båda vill samtidigt som vi inte vill, hur fasiken vet man att man gör rätt? Och vet man det nån gång?

Förra veckan var stressfaktor 100, vi skulle ju ha både dop och Kalles 30 årsfest, och hur mycket jag än försökt fixa och planera innan så var det HUR MYCKET som helst kvar att göra och med 3 barn och en liten då på 4 månader var det stressigt, men det GICK:) Dock mycket tack vare min underbara vän JESSICA utan henne hade det inte gått alls..

Dopet gick som dans, Elias var så snäll, pratade med prästen när prästen pratade och log och kikade på ALLT. Tyvärr var det många som inte kunde (ville) komma en del hade förklarliga själ, en del hade det absolut inte, vilket stör mig otroligt mycket när man inte kan vara ärlig och säga att man kanske inte vill istället, men ja alla är vi olika.  Mycket god mat serverades och det verkade som dem flesta var nöjda, vilket gillas mycket :)

Kvällen blev inte heller så mycket folk som vi hade tänkt men födelsedagsbarnet var nöjd efter nattens festande ändå, och 03:30 var vi  hemma igen, (börjar bli för gammal för sånt..ler..)

Dagarna bara springer iväg verkligen, Började planera Elias dop för SÅÅÅ längesedan tyckte man och nu står vi här, 1 vecka innan. Massor är gjort men massor är kvar att göra. Blir arg på mig själv ibland för att jag har sådana krav på mig att det skall av perfekt allting istället för att det "det blir som det blir"..

Njuter av varje minut som mammaledig, njuter av varje sekund och kan inte fatta att jag har fått en sådan snäll bebis..ler.. Eller har man bara mognat, det var ju iaf nästan 7 år sedan sist jag hade en bebis i huset, och då var ju inte cecilia så stor heller så 2 små, inser att jag saknat den tiden med dem, och nu försöker jag passa på att njuta av alla 3's åldrar, varje ålder har ju sin charm, är det inte så?  Samtidigt som jag bara älskar den delen av livet är andra halvan bara kaos..

3 barn och SNART ensamstående, vad har hänt, hur gick det till, vart tog allt slut ?!? Vad kommer hända, var skall vi bo, hur skall vi göra med barnen? Ja det är frågor jag brottas med varje dag. Idag är det den 16:e mars, den 2:e April flyttar Kalle härifrån, han har fått en lägenhet i Mariestad, kvar står vi i HANS hus i en by/samhälle där jag egentligen inte alls vill bo. Men har 2 barn som går i skola och som inte vill flytta. Visst var det ett gemensamt beslut, visst kom vi fram till detta gemensamt.. Tankarna bara snurrar, jag står fast vid mitt beslut just nu, Kalle vacklar, ännu jobbigare blir det. Vi är vänner, men vi behöver en paus, vi har haft så mycket emot oss, så mycket som bara har gått fel för oss det sista 1½ året. Elias var vårt mirakel, men det räckte inte, inte just nu.. Kanske kan pausen laga, kanske inte, tiden får utvisa, vad jag vet är att min barn, alla 3, kommer ALLTID att komma i första hand sedan får resten av pusslet pusslas ihop efter hand.

♥

♥

♥

♥

   
BÄST ATT HÅLLA I MAMMAS BEN SÅ JAG INTE FÖRSVINNER ..ler.. ♥

♥

Ja då var det ett nytt år nu då: 2012, skall bli spännande att se vad detta år har i beredskap. Kommer nog vara mycket bra hoppas jag:) Tyvärr vet vi att det även kommer innebära en del hemskeheter med, det finns några i vår närhetet som kämpar mot svåra sjukdommar just nu och man kan bara hålla tummarna på att mirakel kan ske!

Barnen börjar skolan åter den 10 Januari, den 13:e januari blir det disney on ice helg i gbg och vi har många födelsdagar i Januari. Jag har 3 mål i år, och ett av dem är samma som alla år, VIKTEN, tråkigt men behövligt, gick upp MASSOR under graviditeten så. Och nu skall allt ned igen.

MÅLEN FÖR DETTA ÅR:

1. skall ha minskat 10 kg tills efterkontrollen den 22:e februari, blir tufft men skall greja det. Blir ett nytt mål efter detta.

2. Att vi skall ha funnit ett NYTT boende innan detta året är slut, vi letar med ljust och lykta efter nåt som passar oss, men är inte jättelätt. Men detta är på tok för litet och ingen av oss vill bo kvar här.

3. Bli mer social, känns som man aldrig hinner med vännerna längre, varken med tel eller att träffas, OCH jag vet att JAG är fruktansvärt dålig på att höra av mig, men skall försöka att bli bättre i år verkligen.

Så då vill jag ju till slut önska er alla, mina vänner, fiender och alla er andra ..ler.. EN RIKTIGT GOD FORTSÄTTNING PÅ DETTA NYA ÅR!

Här är älskade Elias 4:e natten på sjukhuset, på denna bild var han inte längre lika uppkopplad och t.om några lampor hade kopplats bort, dock var det ändå jobbigt, han fick hela tiden ligga med en mask för ansiktet och desto piggare han blev iomed att behandlingen hjälpte desto mindre tolererade han den ju. I detta blå ljus levde vi isolerade tills han hade blivit så pass pigg att han fick komma ur mer och mer. De känns lättt räcker att tänka tillbaka till den tiden så gråter jag och man känner den där maktlösheten komma över en igen.  

Idag vaknade lilla Elias klockan 5 så då var vi ju tvugna att roa oss med nåt, och eftersom jag tydligen har vart så snäll i år att tomten kom med ett litet vitt kuvert till mig. (ja om man nu då får kalla svärfar för tomten..ler..)

Så jag satte mig och gjorde en beställning på H&M till bara MIG idag :) Beställde till alla 3 barnen i förrgår, men köpte då inget till mig, så nu valde jag i dag att va egoistisk :)

Skönt att bara kunna få lite nytt, men vill heller inte köpa för mycket då det är nu åter igen är dags att ta tag i vikten igen :) Mitt nyårslöfte för 2012 är att fram till 22:e februari då min efterkontroll är, från 1 Januari , är att ha gått ned 10kg. Vet att det blir tufft men vet även att jag kan klara det bara jag ger mig tusan på det! SÅ DET SÅ!

så då kan det ju alltid va kul att ha lite nytt. detta blev det iaf idag:

Ja jag har inte skrivit här på evigheter, men tiden har bara rusat förbi helt enkelt. Våran älskade plutt i magen föddes den 20:e november kl 21:48 på kss sjukhus. Denna söndag började med att jag mådde illa, orkade knappt ta mig ur sängen, Kalle var inne flera gånger och försökte tjata på mig om att komma upp och iaf få i mig lite frukost. sagt och gjort 10:30 drog jag mig ur sängen, OCH DET ÄR INTE JAG, jag är vaken med tuppen varje morgon. Fick tvinga i mig 2 mackor, hoppade in i i duschen under kalles övervakning, han var rädd jag skulle tuppa av, men efter duschen blev det mycket bättre.

Skickade iväg Kalle upp till sina föräldrar då han skulle hjälpa sin pappa med en grej på datorn och detta skulle ta max 30 min. Kalle åkte, jag gick in i sovrummet för att ta på mig kläder och göra mig iordning lite, allt gick segt, valde nog kläder för länge ;) för hann aldrig få på mig några förrens det bara small till i magen, tog några sekunder sedan började det rinna, trodde det var fostervattnet, men nej klarrött blod som bara rann ur mig. Kändes som att man tappade fotfästet lite, grabbade tag i min NYA telefon som jag hade stängt av kvällen innan för att inte bli störd av alla som ringde och frågade HUR DET GÅR, och kom ju för fan inte ihåg pinkoden i stressen ju :O

Ropade på Cecilia att komma ned med sin telefon, och hon som är så otroligt rädd för blod, var såååå himla duktig, hon ringde själv 112 och lämnade sedan över luren till mig, dem skickade en ambulans direkt, jag fick prata med dem hela tiden och dem ville ringde kalle, jag kom INTE ihåg hans mobilnummer i huvudet då han också hade bytt nyss, men fick lämnat svärföräldrarnas. Så ambulansen och Kalle kom ungefär samtidigt, Kalles pappa kom i bilen bakom tydligen och tog barnen direkt vilket jag är tacksam för, Sebastian grät och var rädd och frågade hela tiden om denna bebisen också skulle dö nu. Cecilia var duktig och samlad hela tiden när hon var med mig, men sedan när hon hade vartit uppe hos kalles pappa en stund och sedan hans mamma kom hem från jobbet hade det tydligen släppt och då hade även hon blivit ledsen över allt hon hade sett.

Jag vet att jag och Kalle tänkte samma tanke när han kom men ingen vågade säga nåt, jag var helt säker på att vi hade förlorat barnet, och det hade ju även Kalle vart. Jag har nog ALDRIG kommit in till Skövde så snabbt som jag gjorde denna gången med abulansen, kändes som jag knappt han lämna hemmet förrens vi var framme. Väl framme så stod det nog 10 personer på utsidan och tog emot, detta gjorde nog mig ännu räddare och kändes som det befarade mina farhågor ännu mer. In på ett rum, full rulle var det, alla visste precis deras uppgift utan att dem knappt prata med varandra. Sedan kom det som gjorde att hjärtat nästan hoppat ut, hjärtat på bebisen slog ♥ , och ultraljudet visade inget fel.. Så både jag och bebisen kopplades till allt som bara gick att kopplas till.
Nu var klockan ungefär 2, hela tiden höll dem koll på blödningen och Kejsarsnitt var hela tiden i beaktning, jag hade folk där hela tiden, som höll koll på puls hjärta och allt. Dem körde på så att jag skulle få ordentliga värkar vilket JAG fick! Men dem var även tvungen att köra in och fästa en grej på livmodern, då jag var snittad förut var dem rädda för att den kunde brista iomed att dem startade igång det så häftigt. klockan 19:30 hade jag bara öppnat mig 3-4 cm, så då var dem även inne och började prata om kejsarsnitt för att förbereda. strax efter 21 kom en helt underbar kvinna in och satte sig och pratade om ALLT, hon var lugn och sa att nu är min tid bara för dig, att antingen  prata eller bara sitta med dig här vilket du själv känner för. Vet inte hur hennes metod hjälpte om det var hennes lugn, men lagom till personalbytet var det dags, hon sa lugnt till kvinnan som kom in och tog över att det är dags nu utan att ens ha undersökt mig, då va kl ca 21:40 och ja 21:48 var han ute våran ÄLSKADE LILLA "STORA" ELIAS ♥ .

Efteråt fick vi reda på att det var en del av moderkakakan som hade gått sönder och att det troligtvis var därför jag blödde så mycket som jag gjorde, den är skickad på ananlys och förhoppningsvis får vi svar på vad och varför..

Jag fick upp han på magen direkt och då kom nästa chock, jag trodde han var död. Kändes inte som han andades och hans ansiktsfärg var inte av denna värld. Jag har förklarat för många att han var blå/ lila i ansiktet och många säger ja men det är dem när dem föds. Jag har fött 2 barn tidigare och detta gick INTE att jämföra. När jag visade våran bvc sköterska bilden fick hon nästan en chock själv. Har funderat länge och väl på OM jag skulle lägga upp den bilden eller inte här, då den är lite (för mig MYCKET) otäck.. men valde en bild som var "lite" mildare, den första bilden kommer jag inte lägga upp, men även denna är otäck..

På måndag klockan 13 fick vi åka hem, vilket nog egentligen INTE skulle fått gjort om dem tagit proverna redan då. Eftersom vår lille hade blivit stasad vid födseln såg hela hans ansikte blå/lila ut länge, iomed det hade han lättare för att få gulsot tydligen. Men ingen kollade dessa prover. Han var hemma hos oss ända till på fredag då vi skulle på utskrivningskontroll. Där inne var allt bra, men gulsotsprovet var för högt låg på 302 och gränsen var 250, men hon sa att det nog var på väg ned så säkert ingen fara. Testet dem tog med en apparat i pannan kändes inte säker alls tyckte jag och orolig mamma som man är så blev det lite disskutioner. Men till slut gjorde dem ett nytt test genom blodet och vi fick åka hem då det skulle ta nån timma.

Runt 13 tiden ringde dem och sa att vi skulle komma till sjukhuset direkt för att han behövde behandling omedelbart, hans bilirubinvärde låg på ÖVER 500. Så det var bara att kasta sig in denna fredag, inne på Neontalenheten stod dem klara och väntade på oss. Han behövde ingen vanlig solning i en liten box, han behövde extrem solning och jätteövervakning. Dem la in han direkt i en låda med ljus under, uppe , sidan och gardiner runt om, kopplade han till massa grejer så dem hade hjärta, puls och allt på den lilla maskinen. Och förklarade för oss om det skulle va så att han inte svarade på behandlingen fort nog, så tog dem till andra metoder som att byta blod osv. Nu tackar jag min lyckliga stjärna för att just våran fina lilla Elias svarade på denna behandling,  och efter 3-4 dygn var han MYCKET bättre, under denna tid fick vi inte ha ute han och hålla han mer än just amningen och sedan skulle han snabbt in igen. Dem tog prover ver 3:e-5:e timma på han så han var sänder stucken precis över allt, hans blod stelnade ju med en gång så dem fick inte ut. Så varje gång stack dem minst 4 ggr, till slut stack dem även i hans panna/huvud vilket var jobbigt för en mamma att se kan jag säga. Allt var piss och livet var skitjobbigt, som nyförlöst ammande mamma är man ju extremt känslig med så ja jag bölade nog hela tiden, både för att Elias var dålig och för att dem andra barnen var hemma och ringde och grät och ville att jag skulle komma hem.

Men nu är Elias pigg och glad, jag hoppas han INTE har fått några men av denna tiden, men det kan väl endast tiden utvisa, och tills dess är det ju bara en dag i taget. Vi älskar honom innerligt och tackar för att vi har honom hos oss. Vi har 3 fantastiska barn så vad mer kan man önska ..ler..

Bortbjudna på fika igår och jag orkade/ville f-n inte ta mig ur sängen helt ärligt:-) telefonerna hade gått varma och jag lät det ringa, orkar inte med alla, hur är det idag, hur går det, har det inte blitt nåt än? Att man har sagt att vi hör av oss när det händer nåt verkar alla totalt GLÖMMA..ler..

Visst man skall va tacksam att folk verkligen bryr sig, men ibland orkar jag verkligen inte, Kalles mamma vågar knappt lämna huset, hon ringer och frågar om det OKEJ att hon åker och handlar?!? Jag menar stackars människan inte skall hon sluta leva bara för vår skull:-)

Kalle var nere och handlade igår morse färskt bröd och lite annat gott till frukosten, bara där var det väl 5 som frågade om det hänt nåt, haha så är det att bo i ett småsamhäller:-)

Idag har barnen nu gått till skolan, Kalle är på jobbet, yes äntligen är vi tillbaka till det normala igen känns det som, har själv krupit upp i ett hörn i soffan och bara är. Försöker släppa allt runt omkring och bara flyta med dagen..

Skall slänga upp lite random bilder sedan från sista veckorna som passerat som jag bara la ned bloggandet; så får det bli ibland!